Ett liv vid poolen
Inte varje dag hänger vi vid poolen, men någon gång ibland tar vi oss iväg till hotellet med uråldrigt gym och en helt schysst pool. För en fågelskådare är det också ett extra plus att det finns häckande nunnor och risfåglar i palmerna.
Om man nu mot förmodan skulle tröttna på poollivet, så kan man ju botanisera bland orkidéförsäljarna och deras utbud.
Ett gott mellanmål:)
Indoneser älskar att äta, gärna små snacks genom hela dagen. Och även dryckerna är ofta matiga. Det finns SMTJ som är en varm dryck gjord av mjölk, honung, ägg och ingefära. Mehd gillar den, men jag dricker inte gärna ägg.
Däremot tar jag gärna en Es Dawet ibland. Det är färsk kokosmjölk som sötas med palmsocker och så har man i det där rosa slisket ni ser på bilden. Har inte koll på vad det är. Det gröna som ligger på botten är i alla fall en gelé som görs av blad. Troligen väääldigt nyttigt. Gott är det och man blir ordentligt mätt av kokosmjölken.
Blommor
Det går väl inte så där värst bra med våra blommor. Men det kanske inte är så konstigt eftersom dom är styvmoderligt behandlade – minst sagt.
Men vår cattleya (tror jag) tänkte inte ens berätta för oss att den blommade. Alla 3 blommorna var vända in mot väggen och det var av en ren slump vi såg knopparna. Nu får den baske mig visa upp sig!
Kaffe från Aceh (kopi tarik)
De senaste dagarna har jag varit ensam – Mehd är en sväng på Bali. Vi håller på att samla ihop oss inför hemresa och behöver fylla på lagret här i affären. Jag är hemma och packar lådor och handlar smyckedelar. Idag har jag spenderat nästan 3 timmar i min favoritaffär som naturligtvis säljer pärlor och smyckedetaljer. (Förresten tycker jag inte om det svenska ordet pärlor, som ju innefattar allt man trär på tråd. Engelskans två ord pearls och beads är mycket bekvämare). Jag avbröt med lunch mitt i shoppandet, eftersom det skulle ta ett tag för expediterna att plocka ihop allt jag ville ha.
Jag tänkte prova ett bageri som jag visste låg nära (affären ligger i ett område som jag inte är så hemma i). Det stod patisserie & Boulangerie på skylten så jag såg fram emot nåt gått och en latte.
Det kunde man ge sig på – inget annorlunda än vanliga indonesiska ”bagerier”: trista bullar med sött klet i. Nä, det fick bli nåt annat.
Inte så långt därifrån ligger ett gatukök som lagar mat ifrån Aceh på norra Sumatra. Mehd har varit där och ätit nån gång med sina fotbollskompisar, så jag provade. Tomt när jag kom in men sen droppade det in kunder och var snabbt fullt i restaurangen.
Jag fick en meny, en penna och ett anteckningsblock. På många enklare matställen är det så man gör. Fyller själv i vad man vill ha och lämnar tillbaka anteckningsblocket till servitrisen…
Maten från norra Sumatra är influerad av både indier och araber. Om man kikar på kartan så är toppen på Sumatra ett ganska naturligt stopp på dom långa seglatserna handelsresandena gjorde för hundratals år sen. Jag hade faktiskt glömt kopplingen och när jag fick min mat så började jag nästan gråta av lycka. Det smakade riktigt indiskt. Fantastiskt gott starkt curry-kryddat. Till det drack jag citronjuice och efteråt en traditionell kaffe: kopi tarik. Man blandar kaffe och kondenserad mjölk genom att hälla fram och tillbaka mellan två kärl. Det låter ganska anspråkslöst, men det är verkligen en konstform. Resultatet blir inte så dåligt heller. Redigt med skum, som en riktigt latte. Väldans gott. Ägarinnan var väldigt trevlig och tillmötesgående och när jag såg att dom även gör ett indiskt bröd roti prata, som även är likt det marockanska brödet rgifa, så lovade jag att komma tillbaka.
En härlig dag helt enkelt….
Reklam i Indonesien
Det råder en enorm övertro i Indonesien på i princip all reklam. Här finns heller inga (fungerande om det nu finns några) konsumentlagar som kan skydda mot förvillande budskap i reklamen.
Dessutom tror man på mjölk. Jag har inte klart för mig varför det är så – kanske för att holländarna som koloniserade landet i över 300 år drack mycket mjölk, var långa och ljusa i huden?
Gränser för vad mjölk(pulver) kan göra för mänskligheten finns inte. Man blir självklart klokare av att dricka mjölkpulver (från Procter&Gamble, Sara Lee, Unilever – ja ni kan väl alla multijättarna?), barnen blir klokare, mer kreativa, artigare, snällare, blir längre och får självklar en vitare hy.
Vuxna blir också starkare, vigare, slipper diabetes och osteoporos. Självklart finns det specialpulver för gravida kvinnor som gör att fostret är smart redan innan födseln. Och en bra ratio mellan FOS och GOS tjatas det alltim om. FOS kan jag tänka mig vara fosfor, men GOS beats me….
Det var nog egentligen inte förrän jag uppmärksammade hur attans svindyra pulvren är som jag blev riktigt arg på reklamerna. EN burk kostar 180 kr, jämför det med minimilönen som ligger under 700kr/månad.
Det finns hur många rader som helst med mjölkpulver
på Carrefour i Yogyakarta!
Utsikt
I söndags var vi med vänner på fiskmarkanden i Depok på sydkusten inte långt ifrån Yogyakarta.
Alltså, jag är inte mycket för direkt sol (finns inte ett träd där) och stora folksamlingar. Då kan man ju undra vad vi skulle göra där under en långhelg när dom flesta indoneser är lediga. Jaja, ni kan ju undra det men vi skulle äta färsk fisk. Mehd blev helt överlycklig för det blev också inbeställt både krabba, räkor och nån sorts mussla. Väldigt färskt och billigt – vi betallade 100kr för fyra personer inklusive dricka.
Men höjdpunkten för mig var fikapausen efteråt. Vi åkte upp i bergen ovanför stranden och satt under palmtak och njöt av kaffet och den svala havsbrisen. Helt ljuvligt!!
Uppföljning på konstiga ord/maträtter.
Maträtt är det väl inte egentligen, men här är en bild på snacks från Kemiri på östra Java. Snacks och kakor är ”big business” här. Alla städer och regioner har sina egna specialiteter och när man kommer hem från en resa så ska man släpa med sig snacks och kakor till både folk man känner och inte känner…
Nåväl, dessa snacks har vi fått och Mehd har mycket modigt smakat på dom (som är gjorda på tofu). Han hälsar att dom nog smakar som dom heter.
Lunch
Så här kan en lunch se ut i Yogyakarta.
Det kallas för prasmanan som betyder självservering. Man tar till sig det man vill ha av grönsaksgrytor, animaliskt och/eller vegetariskt protein och betalar sen för det man tagit till sig. Det är mycket gott, men väldigt stark mat. I Yogyakarta är man också känd för att gilla söt mat, så det ligger ganska mycket palmsocker i maten tillsammans med chilin.
Just denna restaurangen är öppen hela dagen, men dom flesta gatukök har öppet antingen till lunch eller middag. Dessutom har man aldrig några öppettider, utan har öppet tills maten tar slut.
Öppettiderna – eller avsaknaden av – gäller egentligen de flesta rörelser både på Java och Bali.
Jaag har varit himla dålig på att dokumentera det dagliga livet, men tänkte rycka upp mig och dela med mig lite mer av vårt vardagsliv här på Java.
Yogyakarta igen
Då har jag äntligen landat i Yogyakarta på Java igen.
Det är jätteskönt att komma hem hit igen, även om det blev lite knöligt på vägen hit. Flygningen gick finfint – om än lite skakigt. Det verkar som om det har blivit det normala på flygningen mellan Frankfurt och Jakarta – nästan konstant turbulens….
När jag landade i Jakarta var klockan redan 19 och det var full kommers på flygplatsen. Jag missade sista flyget till Yogyakarta (det visste jag om) och planerade att övernatta på flygplatshotellet. Som vanligt ingen hotellbokning ”det finns ju alltid rum där”, men denna gång var det inte så. Så otroligt mycket folk överallt och alla ska på hajj – dvs. pilgrimsfärd till Mecka. Totalt oförberedd på att leta hotell en sen torsdagkväll ordnade det sig iaf till det bästa och jag fick en Executive Suite på 17de våningen i ett shoppingdistrikt bara 30 minuter från flygplatsen.
Bilden är utsikt från hotellrummet, med morgonsmoggen…
Förpackningar
En sak som jag verkligen saknar när jag är i Sverige är alla miljövänliga förpackningar som finns i Indonesien. Diskmedel, tvättmedel, rengöringsmedel – allt finns i mjuka plastförpackningar som inte skrymmer lika mycket som hårdplastförpackningar. Nu är det nog inte så att indoneserna är mycket mer miljömedvetna än vi svenskar är. Snarare är det nog så att många indoneser lever nära eller under existensminimum att de helt enkelt inte har möjlighet att betala den extra kronan som det kostar att köpa medlet i flaska.
Jag tror också att det är ett resursproblem. Java är så oerhört tättbefolkat och det är här nästan all produktion för hela landet sker, så det finns inte tillräckligt med råvaror för att hela tiden producera nytt!
Ytan på Java är 132 000 km² och invånarantalet 114 miljoner, vilket ger befolkningstätheten 864 personer per km². Sverige har 22 invånare/km².
Och här är en bild till;
Senaste kommentarer